Det var nog inget särskilt tillfälle som gjorde att jag bestämde mig för att vara idrottsledare det var en naturlig följd av att vara med i en idrottsförening. Jag började idrotta i EAI:s friidrottsskola som 6 åring 1987 och började simma i samma veva. Som ung satsade jag på min egen idrott och parallellt hjälpte till med att vara ledare eller annat som behövs i föreningen. Jag har själv simmat, orienterat, friidrottat och spelat rugby. Jag har varit ledare i simning och nu tränar jag ungdomar och vuxna i friidrott och ERK:s P14 i rugby. Jag tycker att EAI har varit särskilt bra på att engagera sina ungdomar i föreningen i stort utöver själva idrottandet. Jag var bara 13 år när jag var ledare i friidrottsskolan på fredagskvällarna och blev invald i EAI- friidrotts sektionsstyrelse. Sedan blir man förälder och så börjar det om; ledare i friidrottsskolan på fredagskvällarna för att sedan följa med upp och vara tränare i träningsgrupperna och i sonens rugbylag.

Låter klyschigt men se till varje individ. Alla funkar olika och man måste ta dem på olika sätt. I individuell idrott finns det mer utrymme att vara som man vill; du behöver inte passa in i ett lag. Du har de förutsättningar du har och kan vara där du befinner dig på utan press eller krav på att vara på en viss nivå-du får vara med ändå. Om du tävlar så tävlar du bara mot dig själv; att försöka förbättra dig från förra gången. Att träna ett lag är lite trixigare men det är på ett sätt samma sak där, du behöver förstå hur varje individ funkar för att veta var i lagpusslet den personen bäst kommer till sin rätt. Det är kul att följa hur ungdomarna utvecklas som idrottare men idrotten ger framförallt en bra fostran och man växer som människa. Det är häftigt!

Vi får se vad min son som nu är 14 år hittar på framöver och vad han väljer att göra; han spelar både handboll och rugby och friidrottar. Jag kommer såklart följa med och stötta i det han vill göra. Sedan så är ju EAI föreningen jag har växt upp i och som även min mamma och morfar var engagerade i så jag kommer nog alltid vara en del av den föreningen. Rugbyn är såklart en stor del av mitt liv även efter det att jag slutade spela själv. Det är en så stark community i rugbyn; man vänner för livet genom alla de man spelat med och mot genom åren. Idrott förenar men rugbyn är något utöver det vanliga när det gäller just det.