Tack snälla! Jag drivs av känslan av att göra skillnad och se barnens glädje och energi. Att se ett barn komma till ishallen för första gången, nervös och pirrig , få vara en del av hans eller hennes utveckling, att kunna bidra med trygghet och sen se dem växa både på och utanför isen, det är värt varenda minut av tiden jag lägger i ishallen. 

Ett av alla ögonblick som berör mig är den årliga julavslutningsmatchen när våra små hockeybarn kommer in på isen till peppande musik, läktaren är full med familj, släkt och vänner och de får visa upp sina färdigheter genom att spela match och de får skina som de små stjärnor de är. Då blir jag både rörd och berörd. 

Jag tror på att möta barnet där de befinner sig, just då, just den dagen. Barn har så oerhört olika förutsättningar och jag försöker vara inkännande och läsa av barnen och ge barnen det jag tror just han eller hon behöver. Jag vill att ishallen ska vara en plats som står för gemenskap och glädje och jag själv försöker bidra med positivitet och att alla barn ska lämna hallen och ha hört sitt namn i ett positivt sammanhang. 

Att barn fick vara barn längre i sitt idrottande. Jag skulle vilja att vi vuxna tar ett större ansvar i att stötta barnen och minska pressen på barnen utifrån prestation. Föreningarna behöver ta ett större ansvar i att möjliggöra för våra barn och unga att hålla på med flera sporter så länge som möjligt. Idag upplever jag en hets inom sportens värld som i min mening startar alldeles för tidigt och de enda som kan ta ansvar för detta är vi vuxna.