Jag stod på ett par skidor för första gången med Kojan Fritids på Futurum för säkert 8-10 år sedan. Det var första gången jag kom i kontakt med klubben och alla mina vänner inom Bålsta alpin. Det jag kände när jag stod på mina skidor för första gånger var att, de här ska jag bli proffs på. Proffs  blev jag ju kanske inte men jag tävlade i slalom i fem år, något jag tyckte var jättekul. Efter mycket om och men så valde jag och min mycket nära vän André att sluta träna på den nivån vi gjorde för att istället fokusera mera på de unga skidåkarna. Detta var ett beslut vi tog tillsammans. Jag ville jobba mer med att utveckla barn som inte kunde åka skidor.  Själv kommer jag ihåg min rädsla första gången på skidor. Därför valde jag att bli skidtränare -för att stötta och hjälpa till att utveckla andra. 

Jag har många års erfarenhet av tränare som enligt mig varit superdåliga i deras coaching och andra superbra. Men något man alltid ska göra är att se varenda individ, lära sig deras namn, ställa frågor till dem och ha kul. På så sätt ser alla sig sedda och lyssnade på. Man får även inte gå på för hårt på sina elever, utan ta det i små steg.

Jag satsar på att fortsätta som ungdomsledare inom skidåkning. Något jag hemskt gärna vill göra i framtiden är att "säsonga" i Kläppen som skidlärare och skidinstruktör. Deras familjeföretag utstrålar så mycket värme - något som jag vill vara med i.

Jag hoppas att jag får fortsätta bidra med god stämning till mina kollegor och elever samt hjälpa dem framåt i sin egen utveckling. Kanske kommer någon av mina elever bli  skidproffs en vacker dag?